justafairytale

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen..

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja.
Men som vanligt trasslar jag till det.
Det är något jag faktiskt är riktigt bra på, och det är att göra livet surt för mig själv.
Jaa, för mig själv och andra också tyvärr.
I all typ av media berättas det för oss att vi ska följa vårat hjärta.
I min uppfostran har jag alltid fått höra att man ska lyssna på sitt hjärta och då kommer allt att bli bra.
Men vad ska man göra om ens hjärta har fel hela tiden?
Hur ska jag kunna göra rätt när mitt hjärta har fel konstant och det är det man ska lyssna på?
Mina vänner har den absolut största delen i mitt hjärta.
De vet vad som är rätt för mig och inte.
Jag vet också vad det är som får mig att må sämre, men ändå är det, det som jag dras till.
Jag tror hela tiden att jag försöker göra så att jag mår bättre, men samtidigt dras jag till skiten.
Jag vet att det är helt fel, men ändå är det där jag stannar.
Det är inte ofta jag gör mina vänner glada med mina val.
Men valde att försöka lyssna på dem i helgen.
Även fast det är sjukt jobbigt just nu, vet jag att jag kommer må bättre av det längre fram.
Det jobbigaste med ensamheten är all den tid man får för jobbiga minnen och tankar.
Alla de dåliga och jobbiga sakerna ta över de få som är bra i huvudet.

Igår låg jag hela natten och kvällen och grät.
men vid tre på natten ringde min granne och vi pratade i en timma i telefonen.
Sen gick jag ner och vi pratade till klockan nio i morse och vi kollade på filmer och serier.
Jag gick därifrån klockan fyra idag, upp till mig.
Då mådde jag bra, för jag ade en vän hos mig och som fick mig att låta bli och tänka.
Men nu, efter att ha vart hemma själv i en och en halv timma, mår jag kasst igen.
Jag försöker verkligen att inte tänka och jag försöker att messa mina vänner.
Men inget funkar. igår låg jag ner i sängen exakt hela tiden, det första jag gjorde när jag kom hem va att lägga mig i sängen.
Jag kan inte sova, men orkar inte heller vara uppe.
knappt att jag ens orkar ligga ner.
Jag vet inte hur många gånger jag har blundat och räknat till tio och hoppas på att jag ska vakna upp.
Men jag gör ju aldrig det, det är ingen mardrömm, det är verkligheten.
Det skrämmer mig att verkligheten ska vara så mörk och kall.
jag vet inte om jag följer hjärtat ihopp om att få det där lyckliga slutet som i filmerna.
Även fast jag vet att vår värld inte är lika perfekt som i filmens värld.

Så är det lika bra att ge upp?
ska man bara lära sig att leva med det här?
finns det inget jag kan göra för att bli lycklig?
Jag har verkligen försökt med allt.
Jag impuls reser för att komma bort, jag flyttar för att byta miljö, jag jobbar en massa så jag slipper tänka, jag har gått till läkare, jag har gått till psykologer, jag äter medicin, jag är ute och rör på mig, jag har världens underbaraste vänner, jag har lägenhet, jag har en familj..
Men fortfarande är jag olycklig.
Jag tror att det är den sista pusselbiten som saknas, och jag kan verkligen inte hitta den.
Jag följde mitt hjärta och hittade dig.
Jag älskar dig, men samtidigt är det inte menat att vara vi.
Hur mycket jag än önskar och försöker vet jag att det aldrig blir vi två.
Trots all den smärta du orsakat, försöker jag att få dig.
Oavsätt att jag mår dåligt av att vara med dig, vill jag till dig.
Som många vänner sagt till mig:
"jenny, du kan inte hjälpa han. Du måste lära dig att hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan".
Jag har gett dig hur många chanser och nystarter som helst.
Men nu orkar jag inte mer.
Du ser inte lika allvarligt på dte som jag gör.
Dum som jag är har du fått 20 chanser itället för en.
Så du utnyttjar det, eftersom du vet att jag inte klarar mig utan dig..
shiit vad jag inte pallar mer..
Jag orkar inte ens höra av mig till mina närmsta vänner som betyder allt för mig.
Undrar om det är såhär det slutar?

Why can't you get out of my dreams,
And into my life?
You're too beautiful,
I can never compare with your picture perfect smile..
A piece of glass puncturing my heart